Stor ”familj” på mottagningscentraler

Ett nästan overkligt lugn, en otrolig känsla av lugn du andas in och som för ett ögonblick får dig att glömma nödsituationen som omger dig. Det här är atmosfären som mötte mig på fredagseftermiddagarna i gymnastiksalarna på Itis ”Nullo Baldini” och på Surveyor’s Institute ”Camillo Morigia” i Ravenna. Volontärernas leende, lugn och hjälpsamhet är det första man inser när man går in i dessa två skolor i Ravenna, förvandlade till mottagningscenter för översvämningsnödsituationer som håller mycket av provinsen och staden Ravenna under kontroll.

Det kommer ett lätt regn (vilket skulle märkas under normalperioden, men nu för tiden ökar det bara det dåliga humöret), så jag gick in på Morigias gymnastiksal. Här har en ny mottagningsplats skapats för de många människor som fördrivits från översvämmade eller utsatta områden. Spjälsängarna måste fortfarande skapas, men de första internflyktingarna är redan där, de flesta kommer från Furnes Zarateni. Bland dem finns en söt liten familj, med två små flickor. Flickorna leker och föräldrarna verkar lugna. Så jag gick fram till dem, rädd för att störa dem. Istället är de väldigt hjälpsamma: de förklarade för mig att deras hus inte var översvämmat för tillfället, utan att ljuset hade slocknat. Så de hade inget annat val än att lämna.

Men på gymmet finns det mycket kvar att göra. Volontärerna stannar inte ett ögonblick, det är kommunalråden Giancarlo Schiano och Gianmarco Pozzi som samordnar med dem och välkomnar de nyförflyttade som anländer till gymmet. Behöver nya saker för att slutföra installationen. Så jag tar volontärer genom salarna i den öde skolan. Vi går in i ett klassrum för att hämta stolar och skrivbord: under vissa finns det fortfarande böcker och anteckningsböcker, som några elever har lämnat till nästa dag, utan att inse att stängningen av instituten kommer att bli längre än väntat. Vi tar med allt du behöver till gymmet, gör bord och en förfriskningsplats. Mat, som volontärerna förklarar, saknas som tur är inte. Ravenna Solidarity Merit.

Hjärtat och känslorna mot de översvämmade medborgarna kan ses gå i korridorerna på den närliggande Etis-skolan. Här, i gymnastiksalen ”Signolfi”, har man sedan krisens början inrättat ytterligare en mottagning för fördrivna. I vissa rum skapades ett slags lager för mat och basförnödenheter. Även här finns det många frivilliga: det finns Röda Korsets operatörer, scouter och till och med kommunala skollärare, som har blivit arbetare som lagar mat och serverar mat och leker med barnen.

Här, i Etis-gymnasiets utrymmen, finns ett hundratal fördrivna personer: bland dem barn, äldre och till och med flyktingar. Men ”mycket har gått igenom här”, säger parlamentarikern från Ravenna, Wadad Bekali, som är på plats tillsammans med senator Marco Croatti. Faktum är att många av de första internflyktingar som anlände till Itis Gymnasium hittade en ny plats. Det finns de som nu bor hos vänner eller släktingar, som har flyttats någon annanstans på grund av särskilda behov. Först och främst tänkte vi på de ömtåligaste, de med svårigheter och som behöver mer lämpligt boende. Många är nu välkomna på de många hotellen i området, särskilt på stränderna i Ravenna.

Det finns en luft av spänning i luften, och det går inte att undkomma den. Det är inte känt vad man kan förvänta sig av dessa vatten, om de som faller från himlen eller som obönhörligen stiger ner i dalen. Men i två stora gymnastiksalar kan man se livet pågå i samma veva, trots svårigheterna, trots världen som verkar vilja kollapsa över oss och dra ner oss. Var kommer detta lugn ifrån? Kanske kommer det från de närvarande volontärernas frekventa leenden, som är indelade i skift. De rör sig med stor professionalism och inspirerar till lugn, som sjökaptener mitt i en storm. Sedan finns det de fördrivna människorna, som också vill göra något, de vill inte sitta sysslolösa och framför allt inte tappa hoppet. Volontärer och evakuerade, tillsammans, förenade, som en stor familj. Till allt detta kommer Rumäniens stolthet, som aldrig får oss att ge upp. Vad ”Sl’è not us’ fare dè” säger oss. Den starkaste banken, som finns inuti var och en av oss.