Det var vid 18-tiden den 27 oktober, när alla invånare på Gazaremsan tappade kontakten med omvärlden, och med varandra i det belägrade området. Min familj samlades med min farbror i hans hus i Al-Maghazis flyktingläger, i centrum av Gazaremsan. Vi lämnade vårt hem i den västra regionen och begav oss söderut på israelisk order. Vi var alla i ett rum av en enkel anledning: om vi hade dött under bombningen skulle vi ha varit tillsammans. Ingen av oss vill att den andra ska drabbas av sorgen ensam.
Som jag alltid gör tog jag fram min bärbara dator samma kväll för att se till att batteriet var laddat. Jag pratade med en kanadensisk journalist om den fruktansvärda situationen i Gazaremsan. Min far pratade i telefon med min bror Adham, som bor i USA, och försökte lugna honom. I samma rum läste min kusin Reem nyheterna på Telegram och gav oss uppdateringar om platserna som hade blivit attackerade, så att vi kunde kommunicera med våra nära och kära som bor där. I ett annat hörn lekte min 13-årige bror med min brorson Hamoud, som blir två år nästa år.
Plötsligt bröts min internetanslutning. Samtidigt sa min far: ”Jag tappade kontakten med Adham”, och min farbror tillade: ”Jag har ingen signal på min telefon.” Allt vi har kvar är radion. När vi slog på den hörde vi sändaren Al Jazeera säga att Israel hade stängt av kommunikation och internet över hela Gazaremsan. Vi var chockade och tysta. Vi undrade om det här skulle vara vår sista natt vid liv.
Mina tankar gick till vänner utanför The Strip, och jag föreställde mig deras lidande av att inte höra från oss. Jag tänkte också på mina släktingar som valde att stanna i Gazas farligaste områden. Jag visste att jag inte kunde berätta sanningen för resten av världen på grund av strömavbrotten och bristen på kommunikation. Det finns ingen känsla som är mer smärtsam än kombinationen av hjälplöshet och rädsla som sköljde över mig.
Vi litade på Koranen, bad och bad Gud att skydda oss, våra hem och våra nära och kära. Att sova den natten var omöjligt, eftersom artilleribeskjutningen fortsatte utan avbrott. Fragment av explosionerna nådde husets trädgård. Föreställ dig bara: totalt mörker, ständig bombning, isolering och frånkoppling från världen. Den natten var den längsta i mitt liv.
Desperat kamp
Den 26 oktober, en dag före denna tragedi, bombade israeliska flygplan hemmet till några av deras släktingar i flyktinglägret Maghazi. Nio personer dog, varav sju barn. Mina familjemedlemmar flydde ut på gatorna i rädsla. Bland dem fanns en äldre kvinna som förlorade sin son, svärdotter och barnbarn. Hon är en trevlig person, jag såg henne ofta skratta och lyssnade på hennes berättelser om min barndom. Min bror Karam, som precis hade avslutat sin doktorsexamen i ekonomi i Gaza, bar de sårade i sin bil. Idag har universitet förvandlats till ruiner.
Natten till den 26 oktober riktade den israeliska armén sig mot den enda bagaren i Maghazi-lägret, vilket ökade den sorgliga tullantalet för mer än 11 bagerier som bombades över remsan efter den 7 oktober. Det är tydligt att Israels strategi är utrotning och svält. Under denna attack tog jag tag i väskan som innehöll mitt pass och ID och förberedde mig på att fly igen. Men den här gången visste jag inte vart jag skulle vända mig. Bombningen av bageriet ledde till att tio civila dog. Fragmenten nådde en skola ansluten till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA), där omkring sex tusen fördrivna människor från norra Gazaremsan var närvarande, vilket ledde till att en person dog.
Detta är bara en glimt av den illusion av ”säkerhet” som Israel påstår sig ge i södra Gazaremsan.
När internetuppkopplingen äntligen kom tillbaka var jag inte nöjd, men jag fylldes av smärta. Jag tog fram min mobiltelefon för att se hur mina vänner och släktingar mådde. Jag gick till mitt konto, ivrig efter att lära mig om den politiska utvecklingen och omfattningen av förstörelsen i Gaza, i hopp om att få höra några nyheter om en vapenvila. Det var frustrerande att veta att bombningarna skulle fortsätta och att det inte fanns några tecken på lugn i sikte.
Världen kanske inte kan förstå hur tråkigt det är att stå i kö i fyra timmar bara för att köpa bröd för 2 dollar och sedan se bageriet förminskas av en bomb. I sådana fall tvingas man tillgripa primitiva metoder, som att använda ved för att elda, för att mata femtio personer som trängs ihop i en tvåvåningsbyggnad. Den desperata kampen för att säkra ett minimum av dricksvatten, tillräckligt för att överleva, är en smärta som få kan förstå. Lidandet till följd av isolering från resten av världen, mitt under israeliska sjö- och luftbombning, är en upplevelse bortom fantasi. ◆ fdl
Aseel Mousa En oberoende journalist bosatt i Gazaremsan.
”Livslångt internetguru. Nörd på sociala medier. Arrangör. Tv-expert. Alkoholmakare. Introvert. Zombies banbrytare.”
